Lika bra att kolla upp saken

Hur vanligt är det egentligen med förändringar som benskörhet? Får alla det för eller senare? Jag har nämligen börjat misstänka att jag är drabbad. Jag tycker nämligen, dessutom, att jag ser avsevärt sämre ur vissa vinklar. Det kan ju i och för sig vara vad som helst. Men jag såg någon artikel i min dagstidning här om dagen där förklarade hur gula fläcken funkar, vad gör och vad som händer ifall det blir något fel. Dessvärre talar mycket för att jag någon sort negativ förändring där. Nu kan jag så klart inte vara säker på att det är just det där som spökar men något är det i alla fall den saken är säker. Jag borde så klart gå och få det här undersökt ganska så omgående. Det kan ju lika gärna vara något annat mycket värre som drabbat mig här. Man vet aldrig. Förmodligen är det inget allvarligt jag har en tendens att överdriva sådana här saker men är nog bäst att undersöka saken i alla fall.

Presenter

En av mina äldsta vänner gifter sig i morgon. En ganska stor grej alltså. Jag är emellertid ytterst dålig på sådana här saker. Jag vet aldrig vad man ska ha på sig och vad för present man ska ta med sig. Jag faktiskt inte ens köpt någon present trots att det börjar brinna i knutarna rätt så rejält här. Visst jag funderade på en skulptur ett tag men den gav mig helt plötsligt associationer till klimakteriet av någon märklig anledning. Jag har överlag märkliga associationsbanor, vanlig filmjölk alltså åsynen av ett helt vanligt paket filmjölk får mig ofta att tänka på den Siewert Öholm. Är inte det ganska konstigt så ska det ju inte behöva vara. Jag slipper gärna tänka på den där läskiga Öholm men han liksom dröjer sig kvar och biter sig fast i mina tankar. Det är ytterst obehagligt faktiskt. Jag vill helst att han försvinner och det snabbt. Han ska inte vara i mina tankar, i mitt huvud, har inte där att göra faktiskt. Men jag ska driva och röka ut honom om det så är det sista jag gör.

Man måste nästan vara lite kategorisk

Jag gillar verkligen musik, fanatiskt mycket faktiskt. Nu gillar jag naturligtvis min favoritgenre mest och närmast hatar vissa andra musikstilar. Men jag kan i regel förstå dem som faktiskt tycker om musiken, vad jag inte kan förstå är däremot de som gillar musikstilen house. Det är nämligen fullständigt obegripligt. Jag skulle vilja påstå att house inte ens är en musikstil över huvudtaget. Okej, det är musik för folk som egentligen inte gillar musik. Men det är nästan samma sak enligt min mening. En del riktigt jobbig hårdrock faller också inom den här ramen men det är ändå på något sätt lättare att förstå de som tycker om den musiken. Visst det är dåligt men det är musik trots allt. Nu kanske det är så, det är till och med troligt, att jag börjar bli gammal sur, reaktionär, plågad av problem med gula fläcken och har svårt att förstå andra. Men vissa saker är förstås svårare att begripa än andra.

En svaghet

Jag har en om inte fatal svaghet så åtminstone en som orsakar mig en del hel problem. Det är nämligen så att jag har en fäbless för riktigt tajta byxor och då menar jag rejält snäva. Helst ska de se ut om det är påmålade på kroppen. Jag inbillar mig att jag blir snyggare så och får en mer tilltalande figur och profil. Nu är det högst osäkert om det är sant. Häromdagen var det en person som frågade om jag var på väg till någon balettskola eller något i den stilen. En annan person tyckte att mina byxor såg ut som en sådan där tajt dräkt Vasaloppsåkare har fast avklippt så att det blev Vasaloppsbyxor. Jag förstår inte riktigt det där. Har alltid klätt mig så och jag har varit övertygad om att den typen av byxor passar mig överlägset. Visst, jag har provat med vidare varianter också men det kändes så fel. Det var inte jag, allt blev fel liksom, jag kände mig bortkommen och vilse. Jag kunde knappt tänka på något annat. Nej, jag måste ha snäva byxor. Fast jag kanske kan övergå till något mindre snäva, de kanske inte behöver vara helt slickade mot benen. Min vana att bära den här typen av byxor har dessutom medfört en del problem. Bland annat drabbas jag av urinvägsinfektion lite väl ofta och så ska man ju inte behöva ha det.

Alltid i uppförsbacke

Jag kämpar alltid i motvind eller uppförsbacke (vilket som passar bäst) känns det som i mångt och mycket. Det är ytterst sällan för att inte säga aldrig som något bara rullar på och liksom blir gjort av sig själv, med lätthet med glädje. Kanske är det för att jag bestämt mig för att köra på i tröga spår, kanske är det för att jag försett med vissa inbyggda hinder. Min sega fettförbränning gör det väldigt svårt för mig när jag vill banta till exempel. Sen finns det så mycket annat. Men det där med bantningen är en av de mer irriterande sakerna, den saken är helt klar. Är det något som jag fysiskt skulle vilja ändra på mig själv så är det nog den. Fick jag bestämma skulle den vara betydligt effektivare. Hela mitt matsmältningssystem skulle vara organiserat som tysk industri. Effektivt alltså. Skoningslöst, stenhårt effektivt och tyskt. Så skulle jag vilja ha det.